Inriktning

Grundtanken är att barn beter sig bra om de får möjlighet till det; barn gör så gott de kan och det är upp till den vuxne att se till att barnet får möjlighet att göra rätt. Barn med explosiva och utmanande beteenden kan ofta hamna i lägen där deras beteende provocerar omvärlden och med hjälp av CPS-metodik kan behandlaren/den vuxne få möjlighet att hantera och hjälpa barnet utan maktkamp och konflikt.

Vi använder ALSUP som metod för kartläggning av problembeteenden och utifrån denna väljer vi olika problemlösningsmetoder som kan passa ungdomen. Att arbeta samarbetsbaserat och pro-aktivt innebär att se ungdomens utmanande beteende som en följd av ännu ej utvecklade förmågor – något som leder till att miljöns förväntningar inte möts av barnet/ungdomen.

Han klarar helt enkelt inte kraven vilket leder till att han ”trillar ut ur sitt toleransfönster”, dvs det område där krav, förväntningar och affekter går att hantera.  I metoden strävar vi efter att, i samspel med ungdomen när det är lugnt och tryggt, samtala om vad som händer, vad vi sett och vad vi kan göra annorlunda. Samtalen sker i sokratisk anda, dvs där frågor och tankar ska stimulera reflektion och inte ge definitiva regler.

Målet med metoden är att hjälpa ungdomen till ökad självkännedom och självkontroll genom att förstå vad som väcker alltför starka känslor och reaktioner och vad som lugnar och stärker självkontrollen. Detta sker genom att den vuxne empatiskt försöker förstå med utgångspunkt att ungdomen gör så gott han kan, dvs att det är något i miljön och i sammanhanget som leder till utbrott och sammanbrott. Det handlar alltså om att som vuxen lyssna empatiskt istället för att tala om för ungdomen vad han borde göra. Detta leder till att ungdomen efterhand kan upptäcka vad han själv vill göra och hur han vill ha det, för att må bra.

Flexibilitet och frustrationstolerans är färdigheter och en färdighet går att träna och utveckla. Vissa barn är senare än andra i sin utveckling av dessa färdigheter. Hur vi som vuxna ser på ungdomens problembeteenden styr vad vi gör för att komma tillrätta med dem. Tänker vi oss att ungdomen trotsar, vill ha uppmärksamhet, försöker styra etc så är risken stor att vi antingen kommer att försöka tvinga ungdomen till lydnad eller ignorera/släcka ut beteendet. Försöker vi istället empatiskt förstå vad som händer, när orken brister och förmågan att hantera utmaningar går förlorad, så kan vi hjälpa barnet framåt, utan konflikt och makt som metod.